Uskavi

Nu tänker jag vara lite känslosam och kanske till och med fälla en tår här bakom datorskärmen.
(meningen var att det skulle bli en kort sammanfattande text om Uskavi, men den blev lite längre än kort!)


Det svåraste är alltid hur man ska börja en text. Det finns så mycket jag vill berätta, men lyckas aldrig klura ut hur jag ska börja. Uskavi. Ett mysigt litet ställe utanför Lindesberg, med massor utav gräs, träd och röda stugor. En trekantig kyrka, och en sjö kallad Usken. Ett ganska simpelt ställe, om man lyssnar på beskrivningen. Men detta ställe är inte alls simpelt, speciellt inte om man varit där med konfirmationsgrupper från Ansgarskyrkan.

Det här var mitt tredje år i Uskavi, också det sista. Vilket är väldigt sorgligt. Jag älskar att tillbringa mina första dagar på lovet, i Uskavi. Det har blivit tradition, det tillhör liksom. Även fast jag inte fått besked om att jag får följa med under ett läger, längtar jag dit. De sista dagar innan skolavslutningen går jag och tänker på Uskavi. Hur det ska bli det här året, vad som blir annorlunda från förra, osv. Men nu är det slut på det, tyvärr.

Jag ska försöka förklara så gott jag kan, om varför jag älskar stället. Men för dem som inte vart där, är det ganska svårt att förstå hur vi som vart där upplever och känner det.

Man kommer dit med en grupp man inte känner. Man kan känna igen dem från skolan eller liknande. Det kan vara enstaka personer som känner varandra sen innan. Men långt ifrån alla. I början är det lite stelt, vissa tar för sig mer än andra. Vi gör saker som att "gå på torget" och sjunga en massa ramsor och låtar. Eftersom att man inte är van med att gå runt i cirklar hemma och säga "God Morgon" genom att ta tag i mammas hand och säga "God morgon kära lägerkamrat" eller stryka sina ryggar emot varandra för att säga God morgon. Så kan det kännas riktigt fånigt i början. Man känner sig lite osäker och håller sig till den enstaka person man känner sen innan, bara för att inte göra bort sig, eller känna sig helt dum i huvudet. Men när man sedan ser att det finns flera personer i rummet som faktiskt bjuder på sig själva, kan man själv släppa loss. På så sätt lär man sig att själv ta lite plats, och alla andra kan få en uppfattning över hur man är som person. 

Att fåna oss på ett icke existerande torg är absolut inte det enda vi gör. Kanske tur det. Vi samlas även i våra basgrupper. Basgrupper är mindre grupper, med ett mindre antal personer. Som vi samlas i när vi till exempel ska samtala om olika ämnen, eller göra vissa aktiviteter. Där får vi även chansen att lära känna de i sin egna basgrupp lite extra. Vi får ta del av varandras tankar, vi skrattar & gråter tillsammans, och mycket mer. Den dag då vi samtalar om döden, är nog den dagen vi öppnar upp oss mest mot varandra i basgruppen. Vi delar erfarenheter från döden, och berättar om hur det var när någon nära dött. En släkting, eller ett husdjur. Också om relationer som dött, om vänner och släkt. Den dagen delar vi mycket gråt med varandra, och som lite uppmuntran skickas en skål med godis runt.

Självklart är döden inte det enda tema vi diskuterar kring. Andra ämnen som kommit upp är; orättvisor & rättvisor, kärleken, nära livet upplevelser, vad är gud?, och mycket mer. Ämnet om Gud är nog det jobbigaste enligt mig. Men på Uskavi finns det inget som tvingar en att tro precis som alla andra. Om Gud är en gubbe på moln, eller en kraft enligt dig så är det okej. Vad du än tycker och tror så är det lugnt.

Något som ofta dyker upp på dessa lägren är den konstnärliga friheten. Vi får måla, skriva och tänka precis som vi vill. Inget betygsätts, eller diskrimineras, allt är rätt och ingenting är fel. Vi delar kring våra bilder, och det är aldrig något negativt som sägs. Vi kan dela kring texter vi skrivit, och det är också alltid rätt. Det är så skönt att kunna strunta i alla skolans regler i nio hela dagar. Att komma ifrån alla betyg & kriterier.

Under dagarna utav delande och aktiviteter lär man känna varanda väldigt väl. Sammanhållningen som uppstår på dessa lägren är något sällsynt. Det är inte alls ofta man får ta del av en sådan sammanhållning. Personer som man tidigare aldrig träffat, kan man nu veta en hel del om. Man kan gå runt och kramas med alla, och även fråga någon om den är villig att ställa upp som lyssnare när man känner för att prata av sig. Det finns något litet, som gör en sådan stor sak. Man kan inte göra annat än att le, när man tänker tillbaka.

Man får testa på saker man troligen inte brukar göra hemma. Jag menar.. Hur många har varit heltysta en hel förmiddag? Utan att prata över huvudtaget. Kan tänka mig att det inte alls är många. Men på lägret testade vi på det. Vissa hade det svårare än andra. Vissa tyckte det var obehagligt och andra tyckte det var skönt. För mig var det en sjukt svår utmaning att göra upp en eld tillsammans med någon under tystnad. Men med lite snack, lyckades vi. När man sedan får prata igen, är det nästan så att man vill fortsätta vara tyst. Då man kommit in i det hela. Men det är ju massor man inte sagt till sina kompisar under en hel förmiddag, så då får man ta allt på en gång.

Under dessa läger har jag växt så mycket som person. Jag har blivit starkare, och modigare. Förr vågade jag aldrig ta plats. Knappt ens räcka upp handen i klassrummet. Klart att jag fortfarande har svårigheter med att prata inför en stor publik. Men det har absolut ändrats till det bättre. Jag höll mig alltid i bakgrunden förr, men jag har lärt mig att jag faktiskt kan ta lite mer plats än jag gjort tidigare. Jag har blivit accepterad för den jag är, och jag är sååå tacksam över att fått följa med dessa tre år. Kan absolut inte beskriva med ord hur glad jag är över att fått göra detta. Men Uskavi med Ansgarskyrkans konfirmationsgrupper är något jag alltid bär med mig. Oavsett vad som händer. 

TACK, är allt jag kan säga. ♥

Marina.

Nu blev jag helt tårögd! Jag håller med totalt, känslan är speciell. Man växer som människa och får kontakt med personer man bara hade hört om förut. I år fick jag en andra chans till att få en bättre relation till en viss person, samtidigt som jag har lärt mig att alla har sina egna problem och man får ha brister och bekymmer, det finns folk som lyssnar och ställer upp för en! <3

2012-06-21 / 20:33:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback